Pressgrodan

En groda är, enligt Nationalencyklopedien, NE, ett ord vi haft i svenskan sedan 1603 som benämning på en typ av stjärtlöst groddjur med långa bakben som används vid hopp på land.

Hur den kan se ut vet väl de flesta och även hur den kan låta. Och det är väl just lätet eller kväkandet som är anledningen till varför man säger att den som klämmer ur sig något mindre klokt eller felaktigt har sagt ”en groda”, enligt NE en pinsam felsägning. Uttrycket har varit i bruk sedan 1866 då det dök upp i sagan ”Den fagra vallpigan” där grodorna hoppade ur den elaka dotterns mun varje gång hon skrattade. När så liknande tokigheter dyker upp i skriftlig form följer benämningen med (och lätet lämnas till fantasin).

För det mesta är det lustigheter som uppstår, fast kanske inte alltid så oskyldiga – helt klart är att grodorna är ofrivilliga och beror på felsägning, felskrivning, felsyftning och/eller felstavning. Ibland kan en groda också vara en mindre lyckad bild eller bild och text som ger heltokiga syftningsfel. Även annonser kan drabbas av grodor. Hamnar en sådan groda i en tidning eller ett magasin eller liknande som framställts i en tryckpress har den genast blivit en pressgroda – nuförtiden kan den så klart även uppstå på nätet utan att vara tryckt först.

Pressgrodan är bästa vän med tryckfelsnisse och tidningsankan (som funnits med som begrepp ända sedan 1847) och är en ständigt lika populär källa till glädje och även i viss mån skadeglädje.

Källor: Nationalencyklopedin. Sagan ”Den vackra vallpigan” finns på Omnibus Svenska sagor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *